Livsavgörande beslut

Okej nu tänkte jag att jag skulle dra en lång historia lång så alla som tycker, tänker eller undrar något om beslutet att åka hem från LA får svar!

Anledningen till att vi bestämde oss för att åka hem var för att utbildningen inte alls var som vi tänkt oss. När vi åkte ner var vår plan att stanna två år och ta ett så kallat associate degree. För att man ska kunna ta det så Måste man läsa typ som kärnämnen som kallas för general education, och sen läser man sitt major och några valbara klasser. När jag blev släppt för att välja mina klasser var ALLA fashion kurser fulla... Jag valde då bara GE klasser och tänkte att jag måste ju ändå läsa dem så kan lika gärna göra det första terminen. Efter att vi vart på ett informations seminarium på skolan fick både jag och Natalie lite avsmak för att plugga två år för du får egentligen inte ut så mycket av ditt major utan du ska bara plugga för att sen kunna komma in på university vilket vi inte planerat att göra. Så vi pratade och bestämde oss då för att bara stanna ett år. Då får man ett certificate och man kan välja att enbart plugga sitt major. Det tyckte vi båda kändes as skönt och det kändes som en lättnad. plus att då skönt studielåndet till hälften!
När jag fick välja resterande av mina klasser så hade det öppnats en fashion klass vilket jag blev as glad över och självklart valde den och tänkte inte så mycket på vad det va för klass egentligen. Jag såg fashion och blev as glad! Så då kändes allt helt fantastisk och bra! På måndagen gick jag till min första lektion som då var fashion klassen och inser då att det är en ren SYKURS... det ligger inte alls inom ramen för vad jag vill göra.. fine, det hade vart jätte roligt att gå en grundlig sykurs men när det va den klassen som gjorde att det kändes bra så visade det sig att det inte var alls vad jag hoppades så sjönk allt till botten. Jag gick från den klassen med en fet klump i magen och svor över hur sämst mina klasser var. Jag började fundera över och diskutera med natalie om vad det va jag faktiskt betalade för. Där satt jag med 4 klasser för 30 000 kr som jag inte ens ville läsa. Hade jag fått majoriteten av klasser jag ville ha och sedan någon jag inte ville ha, fine. Men jag fick ingen. Det som är grejen är att lånet du behöver ta för att studera i USA är sick för du får ju inte jobba och kostnaderna för att bo där är sjuka. Så att betala för allt sånt när man inte får göra det man vill är slöseri med tid och pengar. Hade jag verkligen fått det jag förväntade mig hade pengarna vart värt det alla gånger.

Många kommer säkert tro att vi åkte hem för att vi saknade alla där hemma för mycket eller inte pallade trycket. Men sanningen är att, ja klart jag saknade alla mina underbara vänner och familj som betyder allt för mig, men det är inte så att jag inte skulle klarat mig utan dem i två år. (ledsen att ha sönder era egon haha)
Och trycket. Vilket tryck? Många åker ner till LA för att "plugga", alltså typ för att bara festa, och det är deras val. Men jag är inte och kommer aldrig bli en person som väljer fest framför utbildning. Jag åkte ner av EN anledning, PLUGGA. Det låter inte så värst fancy men det är sanningen. Klart att det var helt fantastiskt där men jag skulle aldrig kunnat stanna och jobba halvdant för skolan och festa bort mina utbildningsår. Och många pallar dessutom inte för att det finns mycket falskhet och man känner sig ensam. Jag kände mig allt förutom ensam. HALLÅ jag var där med min bästavän, min soulmate, min andra hälft. Jag var Aldrig ensam och hade jag tyckt att det vart jobbigt hade jag haft Natalie där precis som jag hade vart där för henne! De som känner oss vet att när vi ger oss fan på nåt så gör vi det fullt ut. Jag menar hellre hoppat och upplevt och upptäckt att jag har andra alternativ, bättre alternativ, än att sitta hemma och prata om allt jag kan göra med mitt liv.

Det är sjukt att på en månad har det hänt så GALET mycket i våra liv. Ni kanske tror att det vart en semester, but let me tell you, thats BS. När vi kom till LA var det enda vi gjorde i 3 veckor att starta upp ett liv från NOLL. Skaffa lägenhet, bank, telefoner, datorer, el, gas, internet, handla mat, lära känna folk, betala deposits. Ja jag kan fortsätta forever! och sen på en dag vände det och vi va tvungna och få allt ogjort. Prata med skolan, CSN, hitta roomies, ordna med pengar, checkar, telefoner. Ja det har vart ett helvete! Det ni sett här har vart en del av allt.

Nu tänker jag bara säga att den här tiden i LA tillsammans med Natalie i är det absolut bästa, värsta och mest lärorika jag har vart med om. Att prata om att man vill iväg och att faktiskt göra det är två helt skilda saker. Att hoppa ut i det okända utan trygghet är fan fett läskigt men vi gjorde det i alla fall! Och det är det bästa jag gjort! Jag ångrar ingenting, inte beslutet att åka och inte beslutet att åka hem. Jag tror att denna resa krävdes för att jag skulle komma underfund med vad jag verkligen vill göra. Vart jag vill och att hemma är bäst.
Jag har hela mitt liv vart påväg någonstans, alltid velat bort. Nu vill jag bara hem! Jag har insett att man kan skapa vad man vill med sitt liv oavsett vart man är bara man vill det tillräckligt mycket. Jag har insett att jag vill ha mitt i Sverige och viljan att fly härifrån har försvunnit. Jag kanske växte upp helt enkelt.
En jävligt vis person (stundvis) sa till mig innan jag åkte "Jag tror på dig som ingen annan, men Ellen du tror inte på dig själv", jag blev fan förbannad. Det är inte förrån nu jag inser att nej jag trodde inte på mig själv, NU gör jag det.  Jag hade styrkan att hoppa och jag hade fan modet att avgöra själv vad som är vettigt att göra! Jag vet att jag kan göra vafan jag vill med mitt liv och JUST därför tog jag det beslutet!

Alla ni älskvärda människor som alltid finns där och ställer upp, ni gör livet till ett jävla disco och ni är fantastiska.! jag älskar er!